En sociografi över ett bostadsområde. Två generationer arbetsklass. En pappa och en dotter. Den ena är död, den andra lever. "Reser sig som gräs gör" är en prosalyrisk berättelse som utspelas på en bänk där berättarens uppväxt i missbruk och våld, skaver mot en samtids kapitalstarka synsätt på individen och ett s.k lyckat liv.

Det är en berättelse om att inte klara sig, om att inte hamna rätt till slut, om att dra fram en död som ligger bakom sängen och om att stå blixtstilla, i hallen, med två saintpaulior i handen, när kronfogden ringer på dörren. Det är en föreställning om genansen över den knutna näven i fickan som säger att vi måste fortsätta trots att den inte orkar övertyga om att det kommer att gå bra. 

"Det kommer en dag när du återvänder till någon med samma dialekt, under samma bord och då ska du böja dig ner, sträcka ut din hand, dra upp henne, torka bort skräpet från hennes ansikte och viska: vässa aldrig pennan för syns skull, spåren i ditt ansikte är skäl nog". 

Av och med: Monica Wilderoth ( manus, idé, scenografi, kostym) 
Regiöga: Kristina Nilsson 
Teknik, projektion: Max Shore