Ett bostadsområde. Två generationer arbetsklass. En är död, den andra lever. "Reser sig som gräs gör" är en prosalyrisk berättelse som utspelas på en bänk, där berättarens uppväxt i missbruk och våld, skaver mot en samtids kapitalstarka synsätt på individen och ett sk lyckat liv. Det är en berättelse om effekterna av den nedmontering av relevanta värden vi sett ske, närmast okommenterat, de senaste fyrtio åren.

”Vi sysselsatte oss aldrig med avvägda ord hemmavid. Vi växte upp i en samhällsklass vars majoritet fyrtio år senare skulle bestå av arga människor och osäkrade bomber som lyssnar på populistiska politiker och demagoger för att kunna känna igen sig själva i sina liv och sin verklighet.

Och trots detta ögonblickets tyranneri, som är vår samtid, hävdar vi fortfarande vårt och vårt eget? Att mina barn är mina barn? Att andras ungar är andras ungar? I hela mitt liv har jag, med stark påverkan från mitt bostadsområde, från där jag kommer, undrat hur det är möjligt att så många goda människor kan hypnotiseras till att foga sig i det oförsvarliga?”